Early birds fly in new wind

Skämskudde

Häromdagen när jag var på väg hem från jobbet, när jag gick mot tåget mötte jag en gammal vän (som jag betraktat som en nära vän en gång i tiden) blev jag lite förvånad över mig själv.

Istället för att göra hen uppmärksam på mig, alltså gå fram till hen och göra allt det där man förväntas göra när man möter någon man känner; typ hälsa framför allt och kanske klyscha sig igenom ett lagom stelt samtal så tittade jag åt ett annat håll och liksom gjorde mig lite osynlig. Varför gjorde jag så? Jag har ingen aning alls… Helt olikt mig.

En annan gammal vän sa en gång att jag liksom klipper av till mitt gamla liv, alltså innan J och hunden och ring på fingret och allt det där. Tesen byggde på att jag ville glömma tonårsjaget och tonårstårarna som hörde till mitt sista år innan “vuxenlivet”.

Jag hade aldrig ens tänkt på det, mycket eftersom det inte alls är sant. Men jag tror starkt på att det/de viktigaste hänger kvar livet ut. Inget konstigt med det egentligen. Sedan finns det sådana/sådant man har ett behov av en viss period av sitt liv. Måste det vara mer komplicerat än så?

Sedan finns det ju massa påbyggande faktorer i det här med “bortval” och “bortfall”, omständigheter som inte alltid är helt ok osv. Men skitsamma, måste det vara mer komplicerat egentligen än att jag gått och blivit dum i huvudet?

Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag blev förvånad över mig själv. Alltså verkligen på riktigt, men sedan var ögonblicket förbi och det var väl mer eller mindre för sent att springa ifatt.

Mjölkö

Ingen har väl missat att jag är på min favoritö den här helgen? Solen skiner och vinet har varit gott. Vid 15 åkte mannen och hans bror hem, jag och hunden är kvar tillsammans med mamma och pappa. Inte så dåligt det heller.

Jag vet inte hur jag ska förklara känslan det här stället ger mig. Total tillfredställelse och harmoni skulle låta lite väl pretto men inte så jävla långt ifrån. Jag skrattar aldrig så mycket som när jag är här, jag är aldrig så snygg som när jag är här och jag är aldrig så utvilad som jag är här. Konstigt det där, i yngre år hatade jag det här stället - det var det ultimata straffet att behöva komma hit men nu är det ju lite annorlunda kan man ju säga…